varför säger jag "ta fittan tillbaka" till okända människor?

I söndags hängde jag med namedroppare. Ni vet vilka de är, de kan inte prata på annat sätt än utifrån "när jag jobbade med kayos senaste skiva"-anekdoter. Och nämner man en artist eller ett band som man har någon slags åsikt om så får man genast höra "ja fast han är verkligen en astrevlig kille på riktigt alltså, när jag jobbade med hans senaste skiva så..."
Konsekvensen av denna typ av konversation blir att jag först zonar ut och slutar lyssna och blir full istället. På fyllan som kommer sig av den typ av konversation kommer min typ av fyllekonversation som jag egentligen aldrig vill uppleva. "Du fattar, det är inte så lätt det här med feminism, det är inte så svart och vitt som det kan verka, jag hatar inte alls män. Och nej för hundrade gången jag är inte lesbisk." Som tur var gled samtalet snabbt över till musikaler (en helt naturlig övergång måste jag säga). "Anders Ekborg är ju lätt Sveriges bästa musikalsångare." "Nej för fan, inte Tommy, ja asså han e ju bra men asså Anders! Kom igen! Anders!" *Skrålar valfri musikallåt med Anders Ekborg*
Denna typ av hybrisfylla får mig också att utbrista saker som "Ja va kul! Klart vi ska dricka jäger!" Jag hatar mig själv.

so I can't help but wonder:

Jag har tittat på sex & the city, serien, tre dagar i rad. Nu har det gått så långt att jag skäms lite när jag kliver utanför dörren och inte har högklackat och en asfräsch deisgnerutstyrsel på mig. Jag försöker äta lite mat stående i köket innan jag ska bege mig ut på söndagsbrunch med mina vänninor, fast det slutar med att jag blir stressad av att stå och äta plus att jag aldrig ätit brunch, mest pommes frittes i en park. Och nu när jag sitter här vid datorn och kommer på mig själv att blicka ut i fjärran sådär som Carrie alltid gör. Bara det att när hon gör så så kommer hon på något klyftigt och insiktsfullt, själv fastnar jag mest med blicken i väggen och tänker på olika sorters strössel(tutti-frutti, choklad, lakrits, sen tar det slut).
Och tro mig, jag ser inte chick ut om jag går omkring i jeans, bh och högklackat hemma. Snubblar mest.

fuck you, asmycket!

Det går en dokumentär om tre tonårstjejer från Göteborg på TV. Jag ville ta dem alla i min famn och berätta att allt kommer att bli bra. Sen kom jag på att det kanske inte alltid blir så bra. Även om jag är smartare nu än när jag var 14 så har jag på det stora hela samma slags problem. Pojkar, vart ska vi dricka ikväll, vem är min vän? Fast vuxet. Sjukligt tråkig insikt.
Men brudarna från Göteborg är asballa, de slänger sig med uttryck som får mig att vilja skriva insändare till Metro där jag förfasas över att jag inte förstår ungdomen av idag. Jag vill också kunna säga "Fuck you, asmycket!" och fortfarande vara ball.

Samtidigt lägger jag pussel med motiv kungafamiljen. Se där! Kungens skrev. Och titta här! Prinsens hårfäste. Vad har vi här då? Jo Silvias hylla.

Min nya brorsdotter är det vackraste jag sett. Och då har jag inte sett henne än.

den ömma modern

Inatt drömde jag att jag fick ett barn som jag tappade bort. Igen! Jag fasar för den dagen jag får barn på riktigt. Då ligger jag brunt till. Eller barnen snarare.
Fast min mamma är bra. Hon tappar aldrig bort mig.
Idag räddade hon mig från nacka, landet som drabbats av strejk.
Sen shoppade vi i stan och åt fånigt stora mackor på ett café.