det där med religion

Det är tidig morgon i mitten av juli. Två små barn, 5 och 7 år gamla, vaknar hos sin mormor. De är uppspelta och fnittriga, mormor och moster har lovat att de ska åka och bada idag! Barnen rusar upp ur sina sängar och möts av sin ömma mormor som har på sig två glasögon för att se ordentligt när hon gör sin morgongröt och en moster som de måste hoppa på för att väcka. Barnen har svårt att få i sig sin frukost, de är så glada över att få bada. I all sin upprymdhet har barnen glömt att titta ut genom fönstret och därför missat att det regnar. "Det blir nog inget bad idag" säger den ömma mormodern medan hon river äpple över sin gröt. "Inget bad" muttrar mostern från balkongen där hon tar morgonens första cigarett. Barnens besvikelse är kännbar. Deras underläppar darrar, det yngsta barnet agerar ut sin smärta, han skriker, han springer, han hoppar i soffan. Det lite äldre barnet samlar sig och försöker tänka logiskt. "Det kanske blir bättre väder senare, vi kan vänta och se" säger hon och ser hoppfullt upp från sin rostmacka utan kanter på kvinnorna vars omsorg hon är i.

"Jag vet inte vännen, de sa på vädret att det skulle regna hela dagen" säger den ömma mormodern.
"Inget bad" muttrar mostern.

"Men man kan bada inomhus. På ett badhus. Där det finns rutschkanor"

Mosterns intresse har nu väckts. Hon ser hoppfullt upp från DN:s kulturdel på den ömma mormodern.

"Ja, jag har ju lovat bad" säger den ömma mormodern.

Såhär började en av de bästa dagarna på hela sommaren. Min mor, jag och mina två systerbarn packade in oss i bilen, slängde på skivan "svenska klassiker från aslänge sen" och styrde ut på vägen mot; SYDPOOLEN.

Inte sedan jag var ett litet barn har jag badat i tre och en halv timme i sträck. Inte sedan jag var ett barn har jag skrikit förtjust när vågmaskinen gick igång. Inte sedan jag var ett barn har jag puttat undan mindre barn för att hinna före upp till rutschkanan.
Aldrig i hela mitt liv har jag hoppat från FEMMAN! Min systerdotter insisterade på att jag skulle hoppa först så att jag kunde vara i vattnet och ta emot när hon kom ner.
Efter fem minuters ren och skär ångest uppe på avsatsen hörde jag en röst bakom mig som sa:"Öh bruden, hoppa nån gång va!" Jag hoppade. På vägen ner hann jag tänka över alla misstag jag begått i mitt liv och inse att det inte är någon idé att ångra. Jag hann tänka på allt jag aldrig fått göra och gärna vill göra (gå på Tom Tits). Vattnet närmade sig. Jag hörde ännu ekot av min systerdotters heja-rop. På andra sidan bassängen såg jag min mamma. Grät hon? Jag slog i vattnet. Det kändes som där i slutet på Titanic när båten efter tre jäkla timmar äntligen sjunkit. När jag kom upp till ytan och till medvetande hade min systerdotter redan börjat simma mot bassängkanten för att hoppa igen.

Min systerson vågade ta av sig simpuffarna. Han simmade 10 simtag! 10! Det är mer än vad jag klarar.

På vägen hem utsåg vi vår favoritsång. "Är det konstigt att man längtar bort nån gång?" med Lena Andersson. Alla sjöng med. Högt. Om och om igen. Det var som en filmscen. Där de sitter i bilen och sjunger med i en häftig låt, de tittar på varandra och ler. Låten är inte häftig men upplevelsen var religiös. Mitt i upptakten till andra refrängen när vi spelar låten för fjärde eller femte gången, vänder jag mig om och ser på mina syskonbarn. De sjunger, de ler, de tittar på varandra, de tittar på mig, de är lyckliga. Jag sjunger, jag ler, jag tittar på mina syskonbarn, jag tittar på min mamma, jag är lycklig.